Håkan

En stor del av glädjen att resa för mig, är att innan resan förbereda mig genom att kolla upp saker att göra, restauranger att besöka, ställen att utforska. Jag har inför den här resan bland annat kikat på en TV serie som heter Somebody feed Phil. En serie där en snubbe åker runt och testar mat och dryck på olika coola ställen. Phil har varit i New Orelans och jag har kollat in ett par ställen som jag vill att vi skall besöka här.

 

Pernilla är lite tvärt emot mig på det sättet. Hon kollar sällan upp så mycket detaljer innan vi åker, men väl på plats så brukar hon, så att säga tända till och komma på saker som vi bör kolla upp. Så även denna gång. Dessa två egenheter som vi har brukar resultera i att vi får se en hel del roliga och intressanta platser på våra resor. Den här gången hade även Sebbe kollat upp ett ställe som han ville att vi skulla besöka. Edvins fokus för dagen var mest att idag ville han faktiskt ha en riktigt steak! Han gick under promenaderna idag och diskuterade stekgrader på kött med mig och har också laddat ner Tripadvisor där han ligger och scannar efter bra hotell och restauranger. Han har nu börjat lobba för att han tycker att det vore kul om han och jag kunde gå på Frantzén när vi kommer hem..!

 

 

Vi inledde dagen med att gå Bourbon Street söderut och sedan sväng av mot floden. Mississippi floden alltså. Vid flodens strand ligger att ställe som heter French Market. Där säljer man krimskrams och lite annat till lättlurade turister. Det är helt fantastiskt vackert och trevlig att spatsera omkring i kvarteren och då vi satte oss med en svalkande dryck kunde vi njuta till tonerna av husbandets jammande. Musiken är ständigt närvarande i den här staden och det är ju delvis det som gör den så charmig.

 

Vi vandrade vidare i solekenet och den tryckande värmen längs floden och fick där också möjligheten att fotografera en hjulångare, eller uljångare som Pernilla kallade den. Promenaden längs floden var riktigt varm och fuktigt, det måste jag tillstå, men vi hade smort in oss ordentligt ett par timmar tidigare då vi lämnade hotellet.

 

Vi har dock en 21-åring med oss som inte riktigt varvat ner sedan solsmockan i Clearwater. Han verkar ha ärvt som mors oro kring solstrålarnas påverkan och sedan har han boostat den oron ett par tre varv extra. Man skall absolut ta det på allvar, det är jag helt med på, men det finns också en slags gräns för när man liksom inte har nytta av fler lager solkräm. 21-åringen var dock inte av samma bild utan trots att han smort in sig med 70 (!) på hotellet så kunde han inte var ute på gatorna med är typ 500 meter innan vi var tvungna att stanna och han skulle lägga på ytterligare ett lager solkräm. Innan vi var klara med strapatserna för dagen så tror jag att han ackumulerat och smort så att han hade uppnått soskyddfaktor 347. Men så har han ju faktiskt inte bränt sig idag. Ingen av oss andra heller...

 

Ett av ställena som jag hade hittat var en restaurang som heter Cochon butcher. De gör en charkrätt som heter Head Cheese. Det är en typ av paté som helt enkelt består av allt man kan använda från grishuvudet som nedhackats ner och kryddats. Detta äter man sedan på kex med lite senap och picklad lök och gurka. Gudomligt gott om ni frågar mig! Pernilla gillade det också medans boysen var lite mer tveksamma.

 

 

Andra stället Turkey & The Wolf som specialicerat sig på cocktalis och mackor av extravagant karakär, var tyvärr stängt och vi fick dra vidare till stället som Sebbe hittat. Port of Call som det heter, är ett undangömt hak där det tycktes vara mest lokala förmågor som frekventerade. Här fick Edvin sin efterlängtade steak. Han beställde en Rib-Eye och på servitrisens fråga hur han ville ha den stekt så kom svaret blixtsnabbt. Rare!

 

 

Jag fick smaka några bitar av det 450 gram tunga köttstycket och det var ju helt fantastiskt gott och Edvin var nöjd. Jag och Pernilla beställde en sallad att dela på och det var den sjukaste sallad jag sett i storlek. den mättade lätt oss båda. Och dressingen vi fick in till salladen på sidan var i en skål som rymde säkert 3 dl sås!! Tyvärr tog vi ingen bild på detta.

 

 

Efter detta hade det blivit eftermiddag och vi flanerade hemåt och svalkade oss på hotellet en stund. VI var rätt trätta efter en dag i värmen och maten på Port of Call så det blev inte så mycket mer utflykter förutom att jag och Sebbe passade på att dra ner på Bourbun Street för några öl. VI slog oss i slang med ett par killar som var i stan på cocktailmässa och satt och pratade olika tips kring vår fortsatta resa med dem. De hade en del kontakter som vi kanske kan få nytta av i Washington bland annat. Vi får se. Efter att vi med dessa herrar testat både bourbon, shots med fernet/campari och faktiskt Moonshine (hembränt) som en annan kille hade med sig så knallade vi hem och rundade av dagen/natten.