MENY
mPå min fråga som jag ställde till Edvin för en månad sedan, om vad han såg fram mest emot med vår resa till USA, så svarade han utan tveksamheter. -Två saker pappa. Det ena är kycklingen på Willie Mae’s i New Orleans och det andra är hummern i på hummerfestivalen i Maine! Äpplet faller inte långt ifrån trädet brukar man säga. Pappas pojke.
Skylten till den anrika restaurangen. Normalt är det kö utanför, men vi hade tur och fick komma in direkt.
Idag fick Edvin bocka av den första av sina två bästa, den friterade kycklingen på det anrika Willie Mae’s Scotch House som öppnade 1957, då som en bar. Willie Mae var en kvinna som lagade maten i köket och gästernas intresse för den ljuvliga maten gjorde att man öppnade restaurang. 2007 erkändes hennes fried chicken, av Food Network och Travel Chanel, som den bästa i Amerika. Idag drivs stället av den sedan 2015 bortgångne Willie Mae’s barnbarns barn Kerry Seaton Stewart och det är en ständig kö utanför den enkla restaurangen med den så eftertraktade kycklingen i utkanten av the French Quarters. Willie Mae blev 99 år.
Fried chicken med en liten side sallad
Mycket enkel inredning men fantastiskt vällagad mat.
Kycklingen var som det utlovats helt fantastik, med en kombination av krisp, hetta och otroligt saftigt kött. En 8,5 på 10 gradig skala enligt Edvin. Vi tog en Taxi till stället men gick tillbaks och det ligger en bit ut från centrum så området var inte helt utan lokala förmågor i något mindre nyktert skick. Det var inte utan att Pernilla hade lite påslag av stress då vi vandrade genom de fattiga stadsdelarna tillbaks till centrum.
Karaktäristisk fasad i French Quarters.
Vårt hotell ligger miitt inne i det område som kallas för The French Quarters, eller Vieux Carré – som betyder “Gammalt torg” på franska. Det är enligt uppgift den äldsta delen av staden och etablerades 1718 av just fransmännen. Men 1762 fördes Louisiana och därmed New Orleans över till Spanjorerna. Området har en bohemisk touch över sig och arkitekturen är väldigt karaktäristisk med låga hus och sina balkonger med järnräcken. Arkitekturen är en blanding mellan spansk och fransk i något som benämns som Creolsk stil. Historien berättar att den urspungliga bebygglesen som var i trä, till stora delar brann ner 1788 och återbyggdes senare med strikta regler kring byggmaterial, för att undvika framtida bränder.
Vi noterar att det är en ganska stor skillnad på New Orleans och de andra ställen vi varit på med hänseende till antalet hemlösa, drogberoende och fattiga människor. Man ser ständigt människor som tillhör dessa grupper, och även om man inte känner sig otrygg så är det något som påverkar känslan av själva staden. Men det är ju i grunden en stad med mycket fest mat och bra känsla, och det är svårt att inte gilla miljöerna, maten och de fantastiska kvarteren runt där vi bor.
Förrutom spatserande i kvarteren och käk på Willie Mae´s så hann vi med lite shopping också. Vi besökte den välrenomerade hattaffären Meyer The Hatter, som enligt deras egen utsago skall vara USAs äldsta hattaffär. Det finns säkert en och annan som kan argumentera emot dem i detta. Oavsett ålder på butik så slog både Sebastian och jag till på varsina nya hattar här i södern.
Ungdomilg och lite äventyrlig.
Mogen och lite mer sofistikerad...?
Så nu kan vi vandra på gatorna med lite värdighet imorgon.
0