Håkan

Jag inser oftare och oftare att jag i raskt takt är på väg mot ruinens brant och att mina reflektioner grundar sig på extremt många års erfarenhet....... Vissa, ingen hustru nämnd, skulle kalla det för att jag redan nu är gubbe.

 

Oavsett det så var det i alla fall bättre förr. Förr hade man den där lyxiga och lite pirriga känslan när man skulle ut på långflygning med reguljärflyg. Förr var det nämligen så att det ingick mat, snacks, filmer och dryck i valfri omfattning under flygresan. Men inte idag. Idag vet man att priset för flygresan kommer att öka med ca 20% eftersom man ju gärna vill ha något att äta och eventuellt ett glas vin till maten under flygningen. Jag inser att jag är ute på hal is nu som gnäller på flygpriser med tanke på att flyg och priser för det är tätt kopplat till klimatdebatten. Men jag tycker i alla fall att det var bättre förr då jag fick mitt vin utan extra kostnad till maten på flyget!!

 

Nåja, bortsett från överpriserna på det som egentligen borde ingått, så var flygningen över till Chicago rätt behaglig. De mycket erfarna....... i kabinpersonalen och cockpit på SAS gjorde ett bra jobb och vi landade på tidtabell i Chicago. Men det var där som det började bli lite svettigt. 

VI hade 1 timme och 40 minuter på oss innan flyget till Miami skulle lyfta. På den tiden skulle vi hinna igenom imigrations, tull, hämta ut väskorna (eftersom vi skulle vidare med inrikes), byta terminal och sedan genom ny säkerhetskontroll. Med tanke på att O´hare är en stor flygplats, USAs näst största efter Internationella flygplatsen i Atlanta, så hade vi en oro kring det hela. Dessutom var det extremt lång taxning till gate så när vi väl kom av flyget hade vi ca 1,20 på oss. 

Det visade sig dock att amerikanerna, troligtvis med hjälp av några ordningsamma tyskar, lyckats få på plats rutiner för att hantera transit-resenärer med tight om tid. Redan direkt innanför landgången då vi klev av flyget så stod det en person och räckte ut nya boardingpass till oss som skulle vidare till Miami. Vi blev infållade i en expresskö och gick före alla människor genom imigrations och tull och kom ut till väskbandet. Otroligt nog, eller så hade tyskarna tipsat, så kom våra väskor först på bandet. Dessa drog vi genom en korridor och lämnade in till ett par killar som återincheckade dem mot Miami och vi gick 30 meter till och satte oss på bussen till terminal 1. Det tog 5 minuter och säkerhetskontrollen flöt på bra så 30 minuter innan avgång var vi på plats vid gaten.

 

På grund av hög belastning på flygplatsen så var vårt plan försenat och vi var boardade och klara ca 30 minuter efter planerad avgångstid. När vi sitter i planet och tror vi skall lyfta så säger piloten att tyvärr så har vi ca 20 plan före oss i kö innan vi kommer iväg!!!. Då beställde jag in en Bloody mary.

 

Då vi knappt två timmar sena landade på Miami flygplats så kom nästa lilla hack i skivan. Här hade tyskarna inte varit lika tydliga med instruktioner så när vi som sista resenärer stod och väntade på vår tredje väska,  vid det snurrande och helt tomma bandet, så slutade helt plöstligt bandet att snurra och skylten slocknade...........Tack och lov visade det sig att väskan låg kvar på en vagn och med hjälp av väskahanteringskontoret så kom den tillrätta efter ca 5 minuter. 

 

Väl framme på President Hotel (jorå, man bor ju fint) så var vi rätt slitna. Efter 20 timmars resande så behövde vi bara lite mat och sedan en säng. Framför allt unge herr Johansson var riktigt trött. Vi gick till Espanola Way, en restauranggata i närheten och käkade lite mexikanskt innan vi till sorlet och musikens dunkande i Miamis nattliv somnade sönt i presidentsviten.