Håkan

Automatvapen och ett sniper rifle skulle få inleda denna lördagsmorgon. Sebbe har på sin bucketlist att besöka en skjutbana och testa lite olika vapen. Jag måste erkänna att jag blev något överraskad över den till synes djupa och breda kunskap om olika vapen och deras prestanda mm. som unge herr Rosengren uppvisade. Vet inte om det borde oroa mig mer än det gör, men jag har valt att inte i detalj redogöra för hans begåvning i ämnet för hans mor.

Jag stod mest med öppen mun och försökte smälta det utbud av automatvapen och handeldvapen som fanns till buds. Sebbe stod och dividerade kring för- och nackdelar samt maximala skjutupplevelse för de olika bössorna med den, för dagen och troligtvis för alla dagar, beväpnade skjutbanemedarbeteren.  Valet landade till slut på 3 olika så kallade full-automatic sub machineguns (Uzi, P90 och Mp5), en light machinegun (M60) och ett jävla monster till bössa som heter Barrett M82 med kaliber 50.

Den här besten var det ingen annan som sköt. Den har en sk effective range på 1800 meter. Det är väl på det avståndet den funkar bra. Då sebbe drog iväg sina två gigantiska skott så jublade gubbarna som stod och alla hade samlats vid vår bana då pjäsen bars in. Man kan nästan notera en uns glädje i unge herr Rosengrens ansikte. Hans högra axel bar på kvällen tydliga spår efter kicken.

 

 

 

 

 

 

 

Idag har vi så lämnat Nashville och dagens stopp på vägen nordost på väg till nästa nattvila skulle bli Jack Daniel´s Destilleri i Lynchburg Tennessee. På vägen dit så upplevde vi, eller i alla fall jag, att landskapet är förändrat från det platta Mississippi. Det är mer böljande här och en frodande grönska med en hel del stora träd längs vägarna. En och annan rejäl kulle eller litet berg har vi också passerat.

 

Trött trio känner in landskapets skiftande karaktär.

 

 

Det är väl lika överflödigt att nämna några fakta kring Jack Daniel´s som det är att berätta om Elvis, men några saker skall jag klämma in. Detta stopp var på min bucketlist, inte så mycket för att jag tycker att Jack Daniel´s gör bra whiskey, utan mer för att det är en legendarisk och extremt välkänd rock´n´rolldricka.

 

 

Lite lustigt är det allt med dessa amerikanare och här är ytterligare ett exempel. Moore County, där Lynchburg och destilleriet ligger är ett sk Dry County med förbud mot försäljning av alkohol. Så trots att industrin kring tillverkningen är områdets största inkomstkälla så kan man alltså inte köpa whiskeyn där.  

 

Butik i Lynchburg

 

Vi gick en rundtur med en guide som heter Steve som jobbat länge på stället. Turen var som de flesta andra standardturer på ett destilleri, och får nog betraktas som rätt bra. En rolig detalj som jag inte visste är att Jack är en sk sour mash, dvs surdegswhiskey där man använder delar av föregående satsen av mäsk för att starta nästa vända. En annan detalj som Steve berättade var att de som är anställda på fabriken, den sista fredagen i månaden får en flaska av Jack Daniel´s Old No.7 med sin lön. 

 

Mr Jack och guiden Steve. Statyn heter "Jack on the Rocks"

 

För den whiskeyintresserade kan nämnas: Att rent juridiskt så uppfyller Jack Daniel´s kraven för att säljas som en Bourboun, men tillverkaren kallar den för Tennessee Whiskey. Råspriten för en Tennessee whiskey filteraras genom ett 10 feet tjockt lager av kol som tillverkas av sockerlönn som de eldar på fabriken. Spriten lagras sedan mellan 4-7 år på fat, inte längre, och blandas av master destillers precis som skottarna gör. Alla sorter av Jack Daniel´s utgår från den vanliga Old No.7 och sedan gör man saker med den för att få till de andra sorterna. För den som vill vara petimeter och anmärka på stavningen av whiskey och hävdar att det heter whisky så kan jag upplysa om att i princip alla delar av världen skriver whiskey medans Skottar, Kanadensare och Japaner skriver whisky.

 

Nöjda efter rundtur och efter att ha fått se den lilla charmiga orten Lynchburg så drog vi vidare i det böljande landskapet norrut på vår väg mot Knoxville där vi skulle övernatta.

 

Det rullade på ok och trots att vi tappade en timme i tidskillnad nu eftersom vi körde österut också, så var vi incheckade på ett väghotell straxt innan 19:00. Edvin och jag kastade oss i poolen och Pernilla låg och försökte sola vid poolkanten. Kl 19:00 på kvällen.

 

 

Sebbe skulle bara gå på muggen och sedan komma ner. Då det gått ca 30 minuter och jag badat klart, så gick jag upp för att byta om och hämta ner Sebbe till middag. Jag möttes av en stressad ung man med sin mobiltelefon i högsta hugg och med vilt stirrande blick. Han hade, till våra telefoner som låg på laddning i hotellrummet, skickat nödmeddelandet  - Jag behöver hjälp här!

 

Då jag kom in i rummet så säger han:

- Jag behöver hjälp, det är problem här!

Jag blickade in till höger och in i badrummet där jag möttes av ett översvämmat golv med 3-4 handdukar på och en nedriven handuksställning. Förklaringen till detta var följande:

- Jag var på toaletten och då jag spolade så blev det stopp. Då spolade jag igen och då svämmade toaletten över. Så jag var tvungen att HOPPA in i badkaret. Då jag sedan skulle ta mig ut i hallen på de handdukar jag slängt på golvet så tog jag tag i handdukshållaren som stöd och den lossnade från väggen och for i backen.

 

 

Överaskad över Sebbes historia så konstaterade jag att vi inte kunde ha rummet kvar och gick ner till receptionen och drog en något friserad version av sanningen till dem. De visade stor förståelse för vår situation och flyttade oss till ett annat rum. Kanske har de i personalen något att prata om på fikat nu någon dag framöver...